Gott nytt underbart pussår!

önskar det lyckliga, halvåriga kärleksparet.

Närhet och år som gått

Åter slår mina vinterkalla fingrar mot tangenterna. Markus pratar med sina datorer och jag tänker på ömsom nyår, ömsom på relationer. Jag växlar sidorna på skärmen, bloggen, anknytningsteorin, fyrverkerier runt om i Bohuslän och så tänker jag på år som går. På halvåret som gått, på mina dagar som minderårig, de som nu lider mot sitt slut.

För nästa vecka, närmare bestämt en torsdag, ja då knackar myndigheterna på dörren. Ja, det var väl inte riktigt rätt uttryckt. Så är det ju inte, men vetskapen om att min ringa ålder, trots tillägget ringa, nu överskrider en gräns, det är sanning. Att jag betraktas som myndig, av myndigheter, stat och system. Ja, det är ju så sant som det är sagt. Jag tänker inte fylla sidan med skriverier om huruvida jag tar det här, mer än att hej arton, här kommer jag, och jag vet inte riktigt om det känns så bra. Jodå, det gör det bannemig. Skall bli bokstavligen skönt att slippa oron över gränsen. Då är jag över den. Tackar och bugar det gör jag.

Anknytningsteorin. Ja man tackar sin uppväxt med all rätta ser jag. Ni skådar en trygg person med goda förutsättningar att tillfredsställa det största behovet vi har, i nivå med mat och sömn för ett barn. Nämligen närhet. Som det skrivs i boken jag kommit över i min kärastes mycket få gömmor av böcker (Ungefär tre sådana äger mannen min). Boken heter Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation. Ja, ni skulle sett min min och hört min röst när jag stormade ut i vardagsrummet och med en förvånad ton frågade Vad i hela fridens namn är det här?! Markus såg förstås undrande ut där han satt men när han förstått vad det handlade om så sa han med försäkrande ton att jag skulle ta det lugnt. Boken är intressant. Den handlar om anknytningsteorin, om varför vi människor handlar som vi gör i relationer och hur vi utifrån tidiga erfarenheter behandlar vårt behov av närhet. Ja, jag kanske inte blev tilldelad en fullt så detaljerad beskrivning av innehållet men det var i alla fall vad den innehöll, boken. För efter att min man försäkrat mig om att boken var högst seriös, att den var skriven av en känd och erfaren psykolog och att teorierna som beskrivs i boken är baserade på erkänd forskning inom området. Forskning som pågått under årtionden. Ja, då satte jag mig att läsa den, lättad över att fått höra att det inte var en Ryck upp dig och bli lycklig bok av Mia Törnblom. Och där fanns en hel drös intressanta presentationer av psykologins forskning och vad det visar på i vårt mänskliga beteende. Vissa saker jag läst innan men med en vettig disponering som gjorde boken konkret och intressant. Nu har jag dock kommit till delen i boken som pratar om hur man skall ta kontroll över kontrollen. Medel för att omarbeta de relationsmönster som man utvecklat under sina första år i livet. Och visst är jag långt ifrån felfri i min relation. Men boken riktar sig inte riktigt till mig kan jag känna. Visst har jag en tendens till ambivalens men inte bär jag på sådana problem som vissa människor tyvärr dras med. Så som sagt, jag tackar för min trygga uppväxt som lett till min förmåga att behålla en relation även efter de första ögonkasten.
Men allt kan jag lära mig en del, jag spinner iväg på en hel det fraser och kikar i mitt inre efter aha-upplevelser. Jag relaterar mycket till en vän som jag vet kan lära sig en del av boken ifråga. Och jag tänker nog ge ifrån mig den när läsandet är över för min del.
Och för övrigt vill jag tipsa er som kanske snubblar över mitt inlägg och har tagit er ändå hit i texten, att ni skall ta och kolla upp vad jag nämnt. Boken likväl som en fördjupning av teorin.

Ja, året som gått. Det har varit ett intressant ett. Ett underbart år som fått mig att ändra uppfattning om mig själv på många punkter. Ett år fullt till bredden med starka känslor av alla de slag, känslan av lycka, kärlek och trygghet. Men också känslor av rädsla, saknad och vilsenhet.

Förr sa vi ofta att allting hände 2007. Och visst, då hände mycket. Det känns som det var året då vi började vakna upp, 2007 alltså. Eller som Jag skall jag säga, liksom satte igång. Innan det är minnena luddiga och få. Men detta år var året då jag och Emma blev vänner, jag träffade brodern hennes för första gången och föll pladask. Jag minns att vi nog kände oss lite större, så som varje år, men nu lite mer. Ganska små men ändå en del i världen av de lite större. Framtiden stod för dörren, mer påtaglig än förr. Jag hälsade på i Uppsala för första gången. Vi var på vår första större festival och jag piersade näsan.. Vi myste i Slussen och saker kändes ständigt nya.

År 2008 var mer året då trygghet må ha infunnit sig mer, men då bestämde jag mig också för flytta till Uppsala, jag gick på en riktig festival och såg Hot Chip. Jag hade min värsta fylla någonsin, ty ni vet jag är inte så mycket för hejdlöst drickande. Jag blev av med oskulden som man uttrycker det och i samma veva blev också min bästa vän det, några timmar innan mig för att vara exakt. Med vem är ju, hehe, tämligen komiskt, men det lämnar vi utan vidare kommentar. Det var också året som jag åkte skidor för första gången och skrek i backarna så att de stackars barnen flydde rädda för sitt liv. Men inte fan tror jag att de var lika rädda som jag var. Också ramlade jag två gånger i rad, på en premiärscen, iförd svart kroppsstrumpa, vingar och näbb. Och jag grät för att mannen jag kände så för inte var min. Och det var året då jag flög ur boet och satte mig själv på prov.

Men det år jag vill komma fram till är det året som nu förflutit. Och det som är värt att minnas detta år är mycket. Jag har levt ett år av hopp. Som fötts under en tidig resa till Vemdalen. Då jag förstod att känslor jag trodde var ur världen, hittat en plats att vila på i mitt inre. Det har vart ett år då jag i en relation ställt tusen frågor, som jag i nästa relation fått svar på. I form av stor och ordlös kärlek. Det är året då jag bitit mig i läppen av nervositet. Frågan om han skulle vilja ha mig som han sagt, eller om magkänslan skulle visa något annat. Men också har jag känt mig cool-lugn och tryggare än någonsin. Året som snart förflutit är det år då jag flugit till Usa, då jag fått mina skönaste orgasmer och byggt ett litet träbord. Året som jag blivit flickvän till mannen som jag så länge velat ha. Han den jag älskar. Det finns helt enkelt hundratals minnesvärda och underbara händelser och jag skulle kunna sitta och diktera en hel saga om mitt otroligt lyckliga år. Men här med skall jag krypa till sängs med min kärlek.

Värme från.. Uddevalla för tillfället.

Ett halvt år.
Mer än jag älskar dig, är överflödigt.
Ty ord kan inte förklara.
Inte här, bara där, bland slingrade ben
kan vi förstå.
I mötet, med en blick då vet vi.
Att det är vi, och kärleken är det största
av allt.

En underbar helg och en rolig nyhet

Tick, tack, tick, tack! Tack för min kärlek. Tack, tack för så mycket. Tack för att jag förtjänar all denna lycka.

Jag sitter i skolan, därav klockans långsamma tickande. Släpandes framåt, med visarna som skadade ben, som vrickade knän. *Jag måste verkligen få en tid hos kiropraktorn. Till våren får det bli, skall det knastra när man går.. Nej*.
Jag sitter i datorsalen. De andra har tyska. Skönt att jag inte behöver den kursen.
Istället sitter jag uppkrupen på en stol. Full av värme är jag. Inte är det bara hettan från datorernas surr, eller mina fingrars skrivande, som får kroppen att gunga i mjukt välbehag. Min värme är om mer rotad inom mig. Ur hjärtat tycks glädjen spira.

Ty i lördags kom äntligen min älskade hem. Med nervositetssvett och tårfyllda ögon gick jag av och an på arlanda. När, snart, när, snart. Snart!
Och tillslut så stod han där, tillslut så höll jag honom intill. Tillslut så möttes våra läppar som i den första kyssen. Som om år hade gått sedan sist. Men ändå var hans läppar de mest välbekanta jag smakat, trots den där känslan. Den av överraskande välbehag. Kyssen var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Kyssen var mer än ett underbart minne, eller en vacker känsla från förr, den var här och nu. Och den var äkta. Aldrig vill jag sluta kyssa dessa läppar tänkte jag. Aldrig.
Vi tog oss hem, trots väskproblem och kyla. Ty närheten gör vilken kyla som helst varmare, om närheten bär kärlek och vilja, så som vår. En liten resa av glädje och sprittande lycka.
Och när vi tagit oss hem till minnet av vår värme så fick vi återigen uppleva att det är inget minne vi bär, vår kärlek. Den är starkare nu, än någonsin. Den är varm och trygg, den är lycka och framtidstro. Alla minnen leder oss hit, och här. Och det är här jag vill vara. Vi vill vara. För jag vet att du vill, du har sagt det till mig.

Och så följer en helg och en vardagsmorgon med min kära. Händelser och känslor känns mer som dagboksstoff än blogginlägg. Så jag lämnar vidare beskrivningar.

Och går istället till ytterligare en händelse. Dock inte av samma vikt som ovannämda men den skall inte glömmas. För allt blev jag glad då jag mottog ett mail av min bildkurslärare Kajsa. Hon bad mig ringa omgående och så gjorde jag också. På tiorasten smet jag iväg och lånade en telefon här i skolan. Och ni skall få veta vad hon sa, att ett stipendieförbund, som jag ej kommer ihåg namnet på, hade bett henne att nominera en ung konstnär, som hon kallade det. Och hon hade tagit beslutet att nominera mig!
Vilken komplimang, vilken komplimang än sen! Vare sig det går bra för mig eller inte, så är det självaste det att hon valde mig, som känns varmt i maggropen. Så nu blir det till att fota lite bilder, lite målningar och skicka till Kajsa. Så hon i sin tur kan vidarebefodra dem. Roligt, nu återstår det att se hur det går. Men stipendie eller ej, glad gjorde det hela mig i alla fall.

Nu skall jag försöka få något gjort. Tack och hej.



Bild på min kära. I La Jolla, med vinden i håret.

Jag vill viska det fram
För orden är så stora
Jag vill ligga i din famn
Det vill jag aldrig förlora

För att vilja så mycket
Som jag vill med dig
Det är svårt att visa
Även för mig

Jag vill viska dig orden
Som växer i mig
Jag vill att du tror mig
När jag säger till dig

Att jag älskar dig Markus
Det största av allt
Är att jag vet vi kan vara
Även om det blir kallt

Jag kom att tänka på, det är precis som att ni vill att jag skall botgöra för vad jag har gjort. För att jämna ut den smärta jag orsakat. När jag i själva verket inte borde behöva be om ursäkt alls. Kanske för att jag skötte det dåligt, men inte för att jag känner som jag gör. Det är som att ni vill att jag skall lida ett tag, för att plana ut det hela. Men ni måste förstå att jag tänker inte kräla vid era fötter. För om ni inte vaknar upp snart, så kommer jag ändå sväva iväg ovanför era huvuden.