Att leva i en relation

Har haft en helt fantastisk helg. Det är fascinerande och underbart hur en relation med en annan människa kan ge en sådan otrolig lycka, ett sådant lugn och en så helande trygghet. Vi har pratat om allt och ingenting. Så väldigt skönt att ha någon att prata om precis allt med, som är så intelligent och så förstående. Som kan resonera med ett djup och som kan se saker ur större perspektiv än någon annan jag känner. Jag har verkligen hittat min absolut bästa vän i Markus, min absolut bästa älskare och en fantastisk människa och pojkvän.

Vi har pratat om hur jobbigt det kan vara med alla som tittat snett på en, pga av ens seriösa relation. Det är i alla fall något som jag möter titt som tätt. En slags misstanke. Folk vill inte vara glada för ett ungt par som hittat något fantastiskt tillsammans. Det avfärdas ofta med att man är naiv, och att vi skall inte förvänta oss förmycket. Eller också himlar folk på ögonen när man säger att man har distans och säger att jaha, så ni har inte bott ihop helt än? Nähä, då förstår jag.. Det andra är hur folk rent av anser att man är svagare om man inte är singel. Är inte det helt bisarrt? Men det jag ofta får från vuxna är att jag skall upptäcka världen, jag skall ju stå på mina egna ben, jag skall lära känna mig själv och vandra ensam och stark. Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan, och det kan man inte göra vid blåtta nitton år, älska sig själv. Det är inte heller starkt att älska någon annan också, tydligen, det är starkt att vara ensam däremot.

Jag vet inte om det endast beror på att vi idag pumpas med bilden av den starka, självständiga kvinnan som "knullar som en man", utan känslor och som inte behöver bry sig om något annat än sig själv. Eller om folk rent av inte riktigt förstår hur en fungerande relation kan se ut? Att en relation faktiskt kan stärka en och göra en mer självständig. Att en bra relation kan agera som en otrolig trygghet som får en att våga stora saker. Jag vill påstå att jag är självständig. Jag har sedan jag var bara några år gammal haft en stark känsla för integritet och jag vet ofta, även om jag är lätt ambivalent och lite skadad också för den delen, vad jag vill. Och jag fixar det. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton, till en helt ny stad jag aldrig vart i. Jag kan hålla i projekt och jag riktigt duktig på att tala inför folk och få dem att lyssna. Jag är en ledartyp och jag älskar mig själv, för let's face it, jag är väldigt bra. Och nu sitter jag i Usa, blott nitton år, en fyrtio minuter från NYC och jag har redan skaffat mig ett gäng med härlig människor runt i kring mig. Är inte det att vara självständig? Är inte det att vara stark? Jag kan stå upp för mig själv, säger ifrån och alla tycker inte om mig för min ärlighet. Men tydligen inte, är man inte singel och lever livet (=super varje lördag och har engångsligg) så har man inga egna ben att stå på. Jag vet att jag inte skall bry mig, men jag blir så less på dessa enspåriga och otrevliga människorna. För mig spelar det ingen roll vad man gör, man får gärna ha det fantastiskt roligt genom att gå ut och festa, hitta spännande nya människor att spendera en natt med och göra precis som man vill. Men har man hittat någon som man verkligen älskar, då är det inget fel i det heller. Det är ju just det som de flesta letar efter. Och jag tror inte att de som inte upplevt det kan förstå hur det känns att verkligen känna att man hittat rätt. När man verkligen känner sig hemma med en annan människa.

Det känns som att många skyller ifrån sig på sin relation för att de själva inte vågar göra saker. De säger att det är pga av att de träffade sin man tidigt som de inte kunde resa och se världen. Att de gav upp sina drömmar när de skaffade boende och hund. Men hur i hela fridens namn är det relationens fel? Är det inte ditt eget val om du väljer att ge upp dina drömmar? Jag tror givetvis att det är en större utmaning att balansera både en bra relation och förverkligandet av sina drömmar, än att bara göra en sak av det, men jag är övertygad om att det är möjligt. Och jag tror att de som skyller ifrån sig på sina relationer försöker bara täcka över sitt dåliga samvete över sanningen, att i själva verket är det de själva som svikit sig, genom att inte förverkliga det som de tidigare drömt om.

Sedan blir allt också annorlunda när man lever med en annan människa. Man måste dela, man måste ge och ta och framför allt ge utrymme till den andra människan. Man måste planera sin tid så att bådas vilja blir tillfredsställt. Det är viktigt att dela, 50/50 som en vis man sa. När man är singel är man 100 procent, man kan göra precis exakt vad man vill med sin tid och behöver inte ta hänsyn till någon annan. När man har en relation är man 50 procent. Inte som person alltså men man måste nu ta in att man lever med en till, en människa som också behöver plats, omtanke och förståelse. Och då kanske ens drömmar förändras, för man räknar in den andra människan. Jag drömmer fortfarande om att resa till sydamerika eller bo i en liten lägenhet i en europeisk stad men nu drömmer jag inte om att göra det själv längre. Utan att göra det med mannen jag vill dela mitt liv med. Jag drömde om att att flytta till Usa, jag drömde om att vara au pair någon gång i mitt liv. Och vart är jag nu? Jag har förverkligat två av mina drömmar samtidigt som jag fortfarande har en fantastisk relation med en människa jag älskar. Ett praktexempel på att allt går om man vill, och en relation behöver inte betyda att man måste offra sina drömmar.

Den viktigaste grundpelaren är att älska. Jag vet att det är svårt att hitta en sådär speciell person som man verkligen kan känna så för men jag tror att börjar man diskutera i ett förhållande om tiden verkligen är rätt, om man "hinner med" en relation just nu eller om man sitter och väger mellan karriären eller den nya killen. Ja men då har man inte hittat rätt. Har man hittat rätt, då vet man det. Det är som en orgasm. Du tror inte att du kommit, du vet det. Om du hittat en speciell en, ja då har du inget annat val än att få ihop det. För då vill du inget annat än att vara med den personen och då kan inget annat stoppa dig. Det låter töntigt och klichit men precis så är det. Även om det är svårt ibland och det är så sant att man faktiskt måste anstränga sig för att ha en bra relation, så är det tusen gånger lättare om man vet att efter regn kommer solsken igen.
Att diskutera sig fram till huruvida man skall pröva att vara tillsammans en tid och se om det leder till en relation, det är nog bara slöseri med tid. Känns det inte rätt, hur skall det då kunna bli en kärleksfull relation? Om inte kärleken finns. Vi är så otroligt förnuftiga nu för tiden att vi liksom glömt av att det viktigaste är att älska också. Inte bara hitta någon som passar in i vårt veckoschema. Men jag skall inte vara svart/vit, jag vet också att det är inte alla som hittar den där som det sprakar med, och då är det enda sättet. Att hitta någon som man trivs med och försöka bygga från det. Och det är ju okej det med, så länge man mår bra själv. Men det känns bara så främmande och kallt när två människor kan väga sin partner mot sitt jobb, då kan det la inte finnas så väldigt mycket kärlek inblandat? Eller också finns det, men det finns också någon ny modern störning i den mänskliga hjärnan som jag inte hört talas om än.

Det här är inget negativt inlägg, det finns otroligt många varma och fina människor som tror på kärlek och som ler när jag berättar om min kille och mig. Som önskar mig, och alla andra, all lycka i världen och som kan förstå att jag är stark, för de känner mig. Men det här är ett reflekterande inlägg över lite saker som jag och Markus pratade om igår. Lite nedskrivningar av det som blev sagt. Och funderingar kring varför folk bemöter kärlek som de gör.. Jag undrar varför. Det är svårt även för den mest seriösa beteendeforskaren.

Nu måste jag avsluta för idag. Men det kommer nog mera senare. Som sagt, jag har haft en jätte fin helg och längtar tills jag får träffa Markus igen. Så skönt.

Jennie

Hittade en äldre text

"Helt plötsligt känns det som att vi har vart tillsammans i tjugo år, inte bara två, som om vi liksom hör ihop. Precis som Clare och Henry. Varför hör inte folk ihop, bara så där enkelt, liksom här är en, här en annan och ni är de enda för varandra och ni kommer leva livet ut. Så enkelt liksom. Jag kan inte sluta tänka på alla skiljsmässor överallt, och alla dåliga äktenskap. Allt tjatande, allt surande och all kyla. Jag önskar jag kunde få träffa några som hade det bra, som faktiskt älskade varandra fortfarande och kunde visa det. Mamma och pappa åt upp varandra, två ambivalenta. Dina föräldrar slutade pussas, eller ens kramas och min farmor och farfar har nog aldrig riktigt älskat varandra ens. Melissa är arg varannan dag nästan, hatar sitt jobb och fräser åt Seth vad han än säger. Seth är galet osmidig och skrattar eller surar tillbaka. Tänk vad fel det kan bli, jag vill aldrig hamna där och jag tänker, även med mina fel och brister, mitt bekräftelsebehov och allt annat i baggaget, försöka att inte hamna där. Vi får inte hamna där, på det stället där man stör sig på den andra för egentligen är det något annat som ligger under ytan. Man är arg på den ena för något men tycker det är för lite för att ta upp, man har ju inte lust att bråka, så man säger ingenting istället men så växer glappet emellan. Men det är liksom svårt, man får aldrig en karta i händerna eller en manual över hur man är bäst. Och även om man skulle få så är alla så olika att ingen manual i världen kan rädda en. Jag vet ju en massa saker man Inte skall göra, men även om man vet så betyder det inte alltid att man inte gör det. Hmm.. "

Kanske från.. September.

Jennie

Columbus day

Idag har vart en lång dag. Barnen var hemma från skolan, då det är columbus day och energin flödade i huset. De hade både två kompisar över, vilket var skönt, men mycket hände ändå. Bla fick de för sig att skvätta ner en trappa i trädgården med färg (De skulle måla en annan sak men lyckades missa ganska grovt). Fick försöka få den ren, vilket inte var den lättaste uppgiften. Ton med tvätt och en massa annat, men jag mår bra. Har lite huvudvärk och Markus ringde precis men hans uppkoppling var så himla dålig att jag inte kunde höra honom, alls. Men han skrev lite kärlek, och jag hoppas jag får höra hans röst imorgon. Imorgon är en vanlig dag, tisdag och tjejerna har inga aktiviteter (enda dagen i veckan). Jag måste komma iväg till gymmet och springa, känner mig som femhundra kilo idag. Det är starbucks imorgon kväll också, mysigt. Men det bästa av allt! Markus kommer på fredag, och sedan stannar han i Usa! Efter vår underbara helg, som kommer. Är påväg, nästan här! Längtar så jag kan dö, så otroligt skönt, äntligen. Den senaste månaden har känts som år. Verkligen, skall bli så skönt att sova intill, sexa, mysa och bara vara. Det spelar liksom inte så stor roll vart vi är, så länge vi är tillsammans. Nu skall jag mysa med lite te och tv-serier och sedan blir det sängen. Vill att det skall bli imorgon nu, så att det blir fredag snart! Wie!

Jennie

Trötter

Hej världen! Jag är trött, ja, trött, trött, trött. Idag har vart bra, ja helt okej, jätte bra och mindre bra, allt tillsammans.
Jag hade världens mysigaste frukost, efter att ungarna åkt, med Lotta nere i Chappaqua. Vi hittade en fin liten restaurang med uteservering mitt i den värmande höstsolen. Här slog vi oss ner och avnjöt en frukost och ton av varmt kaffe. Hon är fin, Lotta.
Sedan gymmade jag. Var dock väldigt trött i mina stackars muskler (Som endast fått sova fyra timmar natten innan) så jag körde mest styrka och lite kondition. Eftermiddagen flöt på bra, vek tvätt, hjälpte med läxor osv. Allt blev lite fel sedan.. Men allt gick bra, ändå. Kollade lite på serier med familjen. Gick upp. Klar! Där var dagen. Nu skall jag börja försöka sova, ja, redan! Bättre tidigt än aldrig.. Eller något.

Jennie

En stor repa, en större saknad

Jag skakar! Mitt hjärta slår hårt och jag känner mig snurrig. Har precis berättat för S och M att jag gjort en stor repa på den lilla bilen idag. Höll verkligen på att dö innan, men jag överlevde. De tog det såklart mycket bättre än jag trodde innan och S skall be någon titta på det. Det är ju bara en repa, om än stor, men bara en repa, sa han. Det kunde vart att du kvaddat bilen.. Jo, det är ju sant. Sedan klagade de dock på, eller M, att jag var för hård mot C imorse, när jag skulle få upp henne. Men innan har de sagt att jag vart för snäll, så ja, jag blev lite sur.. Men får la försöka hitta en balans. Men hon är otroligt svår att få upp, C. Hade gärna velat väcka henne tio minuter tidigare så hon kunde få liite mer tid.. Men det var tydligen ingen bra ide. I alla fall, jag lever! Vilket känns skönt.

Jag är lite arg också, på Markus. Eller nej, inte på honom såklart, men på situationen. För det är precis i sådana här lägen som det är guld att ha någon där att prata med. Jag pratade med tjejerna på väg hem från Starbucks och det hjälpte men jag hade Verkligen behövt min kille nu. Han hjälpte mig dock genom att ringa några minuter förut, från en satellittelefon och han sa att det skulle bli bra. Men sex stressade minuter, en jätte trött Markus och en Jennie som inte riktigt hör. Det är inte som det skall vara. Jag längtar så tills jag får min kille tillbaka. (Nästa vecka, nästa vecka!<3)

Nu måste jag försöka sova, kommer bli jävligt svårt. Känner mig fortfarande ångestfylld och saknar Markus så jag kan dö.. Kom hem Markyys!

Jennie

I korta drag

Hej!

Okej, det gick inte så bra med att skriva igår kväll.. Kom hem halv elva och sedan fick jag mitt schema, kommunicerade lite med familjen, bytte glödlampa i mitt tak (Ett riktigt maffigt uppdrag skall jag säga) samt läste lite. Boken är nästan slut, fast att det är flera mer dagar tills Markusen kommer. Så måste nog skaffa mig en ny bok att läsa snarast. Hjälper mig att tänka på något annat om kvällarna, inte på hur konstigt det känns att han är borta.

Jag skriver i glappet mellan de två barnen. Alltså, C har gått på bussen, snart skall L väckas. M sa att hon somnade sent igår och att chansen är stor att hon är riktigt grinig. Wie, tänkte jag. Och log.

Igår var jag, Emma, Andrea och Lotta i White Plains. Det var andra gången jag var där. Det är en tämligen stor stad och de har det mesta och lite till. Egentligen förvånande att jag inte kommit iväg dit mer. Men och andra sidan så när man har en ledig stund så åker man ju hellre in till Manhattan. Men White Plains är ett okej alternativ, om man inte har tiden för the city, så att säga. Vi spatserade runt i en riktigt fin galleria, med galet snygga (och dyra) kläder samt åt riktigt gott. Vi skulle sedan se en bio, men när vi kom dit var det så sent, så vi gick runt lite inne på Target istället. Jag fick tag i lite fina gyllene ögonskuggor.

Idag kan man säga Nästa vecka! Det ni, kommer bli så otroligt skönt när Markus Äntligen kommer hit! Och när han helt enkelt, äntligen kommer tillbaka till staterna. Hoppas med hela mitt hjärta att det kommer ta lång tid innan han måste åka på just ett sådant här jobb igen. Jag vill att han skall åka runt i världen, men snälla! I så fall med en normal uppkoppling, kom igen, vi lever för bövelen på tvåtusentalet! Men i alla fall, han kommer hem och jag längtar så jag kan spricka.

Nu måste jag ner och väcka minstingen. En liten uppdatering i alla fall! Inte dåligt. Idag är det riktigt kallt och jag skall ringa min pappa och säga hej sen.

Jennie

Håll ut!

Hej stackars ensamma blogg! Jag lovar, skall försöka skriva i dig ikväll! Här nedan kommer dock lite bilder på saker jag hittat till lägenheten i Fort Lauderdale :)

Jennie