Många sena nätter ligger jag vaken en extra stund, jag känner hur du andas mot min nacke, din arm om min midja, din kropp tätt intill min. Jag andas med i din takt och jag känner mig tryggare än jag någonsin känt mig. Jag känner mig tacksam, och förundrad, lycklig och nästan lite salig. För det är fantastiskt, och nästan något religiöst över det att vi älskar. Du och jag. Med dig känner jag mig hel, jag behöver aldrig dölja något, inte ha en fasad. Du ser rakt in i mig och jag är inte längre rädd. Jag vill att du ska ha tillgång till mina djupaste mörker. Det är ok. För jag älskar dig.
Jag ligger stilla, tänker på allt vi upplevt, länder och ställen vi har besökt. Jag tänker på det vi har nu och det som ligger framför oss än. Ett helt liv som jag vill dela med dig, saker jag vill göra och saker jag vill se. Tacksamheten, värmen i bröstet och det obeskrivliga lugn jag känner. För att jag har funnit dig. Vi behöver inte jäkta runt och leta, hoppas, bli besvikna, försöka igen och bli sårade. Vi har funnit det stora som de andra letar efter, vi har funnit varandra.
Det är viktigt att inte ta för givet, för det vi har är något heligt, något större än oss. Det vi är en del av är kärleken, den största kraften på vår jord.
Jag älskar dig,
din fru Jennie
